En mil på skidor
Idag åkte jag en mil på skidor på Skidome. Det kändes ganska bra. Jag har nu kommit på hur jag skall hantera problemet med de kalla fingrarna vid längdskidåkningen. På mina Kraftstavar finns en rem som sitter som delar av en handske runt tummen. Man skall också fästa hela denna rem med kardborreband runt handen. Jag har trott att mina handskar har varit för kalla, men när jag värmde händerna efter två varv idag kom jag på att jag inte behövde dra åt remmen och fästa med kardborrebandet. Då drog den inte till så mycket över handen och fick ingen inverkan på blodflödet. Då blev inte händerna så kalla heller. Stavarna sitter ändå utmärkt och går knappast att tappa. Detta var orsaken till att jag fortsatte och körde totalt åtta varv. Detta resulterade i att jag tappade cirka ett kilogram, vilket nog mestadels var vatten, men ändå.
De kommande dagarna över nyår kommer Skidome att hålla öppet, och jag tänkte fortsätta att åka varje dag. Nu känner jag också att jag kan åka längre, när jag har löst problemet med de kalla fingrarna. Det känns ganska tydligt att svettningen sätter in efter tre varv. Det skall bli intressant att fortsätta köra skidor nu under ledigheten. Målet är att minska vikten för att bli snabbare på 60 meter sprintlöpning. Samtidigt gäller det att hålla igång med knäböj och sprint, så att inte lårmusklerna minskar i storlek. Tvärtom vill man ju stadigt ha en ökning av lårens omkrets pga kraftigare muskler. Man kunde se vid 60 meter vid Julklappsjakten i Friidrottens hus att jag hade de klenaste benen, trots mina intensiva knäböjningsövningar. Jag ligger på 61 cm i omkrets på höger lår. Det skulle ha varit intressant att få de andras mätetal, men det är inte en mätning som bara springer fram till folk och gör, eftersom måttbandet skall in mellan låren och ni-vet-vad.