Tölparnas ”sport”
I går kväll sköt jag kanske femtio pil på 18 meter i Lindome. Jag tänkte att det var bra att skjuta på kvällen i samband med juniorträningen för att förbereda sig på bruset på tävling, där det kanske är ganska tyst på linjen, men bara några meter längre bak är en kakafoni av röster. Jag skall erkänna rakt av! Jag hade glömt hur tjafsigt det är på en ”vanlig” bågskytteträning. Nu kunde jag förstå hur detta inverkar på skyttet. Om man jämför med total tystnad, som råder på morgnarna, så suger helt enkelt tjafset energi just när man skall komma till skott. Det som tränger igenom är ofta samtal mellan två personer, ogenerat i normal samtalston.
Det är verkligen synd att det har blivit konvention inom bågskyttet att man får pladdra så mycket man orkar under träning och tävling! Förmodligen har det inte varit något större problem utomhus, där sporten internationellt har formats. Där försvinner ju ofta rösterna i vinden. Därför har man inte någon gång inom sportens beslutande organ kommit fram till det självklara, att man bör påbjuda tystnad i lokalen i samband med skytte. Därför måste skyttarna tränas på att hantera dessa ljud. Tänk vad oerhört bakvänt! Det är ju till yttermera visso så, att det bara är kanske 20-30% av personerna i lokalen som har glapp i brödluckan under tiden som skyttet pågår.
Hursomhelst, så är det ju nu en gång för alla på detta sätt, och det lär väl inte ändras i brådrasket. Jag fixade nockarna och sköt i tre pass om 15-20 pil vardera. De två första passen gick ganska dåligt med en del långa tider i fullt uppdrag och en del dåliga pilar. Men i sista passet blev det lugnare i lokalen, och då kom också ett antal bra trepilsserier. Självklart gick det inte att varken filma eller skriva upp resultatet av skyttet pga ljudnivån och det uppskruvade tempot i skyttet, där alla stressar fram till tavlorna och skjuter snabbt, ställer sig och väntar och fånblänger på den eller dem som fortfarande skjuter.