På gränsen till värdelös utomhusträning i sprint och hopp
Idag hoppade jag två längdhopp utomhus i minus 2 grader. Sandgropen var frusen, så landningarna kändes på gränsen till farliga.
Därför gick jag snart över till att springa 60 meter. Det var några få partier på banan med isfläckar, men jag valde förstås den bana som såg bäst ut med minst antal isfläckar.
Lopp Tid [s] Antal steg Stegfrekvens [steg/sekund]
1 9,6 38 3,96
2 9,5 37 3,89
Sålunda var ju detta ett prov helt utan värde. Med tre lager kläder på kroppen, iskyla i luften och isfläckar på banan, där banan dessutom var hårdare än normalt går det förstås inte att springa lika fort som tex inomhus.
Det enda man kan notera är att jag hoppade två längdhopp och sprang två sprintlopp. Motsvarande muskler var i alla fall i gång. Någonting är helt tokigt under denna pandemi, när det inte går att ens gå in ensam i lokalerna och själv genomföra en träning, bara för att hålla sig i trim och se att man håller sina resultat, förbättras eller försämras. Det enda som händer efter sådana här träningar är att man kan bli orolig för att ha försämrats. I mitt fall handlar det ju tex om huruvida hängvändningar upp till 51 kg har gjort mig bättre, gjort att jag ligger kvar på tidigare resultat eller tom har försämrats. Ingenting av detta blir klarlagt efter en träning som idag.
Det är klart att jag skulle kunna ta mig in i någon hall, där träning är tillåten, men då kommer jag inte att ha möjlighet att träna själv, vilket jag nästan alltid har gjort, relativt framgångsrikt, och enbart har gjort nu under pandemin. I så fall skulle jag ju verkligen bidra till smittspridningen…!