400 meter med förhinder
Idag gjorde jag ett försök att springa 400 meter inomhus. Det var väl ungefär som vanligt. Det gick fort de första 200 meter, och sedan blev det tyngre, speciellt efter 300 meter på väg in i sista kurvan. Det som man aldrig vill vara med om var en person som, samtalandes med en annan, backade ut i banan strax efter 200 meterspasseringen. Där tvingades jag nästan stanna för att väja, och då blev totaltiden ointressant. Men i stort var loppet som mina tidigare försök att springa 400 meter på träning som veteran.
Det är ändå nyttigt att då och då försöka springa 400 meter, om det någonsin skall kunna bli en tävlingsdistans som veteran. 65 sekunder hade räckt för en bronsmedalj i M55 på IVSM i Malmö, och det borde jag klara med en 200 meterstid runt 30 sekunder. Det bästa sättet att klara av de sista 100 meter på sträckan är förmodligen att utsätta sig för dem, eftersom det är svårt att träna på eller ens kunna tänka sig hur det är att springa dessa avslutande 100 meter, om man inte först har sprintat 300 meter i högsta möjliga hastighet.