I går sköt jag kvällstävling på Göta Lejon på 70 m med resultatet 59 + 100 + 115 + 95 = 369 poäng fördelade på
4 tior
6 nior
10 åttor
8 sjuor
10 sexor
5 femmor
7 fyror
4 treor
5 tvåor
4 ettor
9 missar
Så var jag då tillbaka på tävlingsbanan utomhus, nu för första gången med Uukha vx1000-lemmarna. Vad skall man säga? Starten blev verkligen usel. Det är ju inte så att man inte har varit med om detta tidigare, men nu hände det igen. Efter hyfsat uppvärmningsskytte, så började pilarna dra till vänster, och de första tre sexpilsserierna gav nästan inga poäng alls med 11 (!) + 23 + 25 = 59, varav fyra missar. Den bästa pilen var en åtta, den enda pilen innanför det röda. Efter denna inledning är ju redan hela skyttet förstört. Men jag gav mig fan på att skruva och kämpa mig tillbaka till ett värdigt skytte, och i den sista sexpilsserien innan pausen fick jag i alla fall till 40 poäng.
På andra halvan startade jag bra med några serier över 40 poäng, och sedan började jag bli trött i musklerna och tappade något igen på slutet. Under denna andra halva tappade jag också iväg en pil, som jag sedan inte hittade efter skyttet, inte ens med hjälp av Leif och metalldetektorn. Men det är också svårt när man tappar pilar. De kan hamna en bit från tavlan.
Men den stora slutsatsen som man kan dra efter denna årets första utomhustävling är förstås den samma som vanligt. Jag sköt tillsammans med Christine Bjerendal och Thomas Dahlén. Vi var de enda som deltog i RE på 70 m. De sköt 614 respektive 569 poäng och stod och ojade sig för sexor. Thomas missade faktiskt också med några pilar. Men de bästa bågskyttarna har helt enkelt uthålligare muskelfibrer! I det stora hela kan man glömma teknik, träning och material. De har helt enkelt uthålligare muskelfibrer! Det är det som gör att de kan stå och skjuta nästan obehindrat. De bästa bågskyttarna har helt enkelt aldrig skjutit låga resultat. De styr alltid ihop bra serier, eftersom det inte är någon skillnad mellan de första och de sista pilarna.
En skillnad för mig mellan träning och tävling är det högre tempot på tävling. Det är klart att jag har skjutit niopilsserier på träning, men jag har också kunnat ta det ganska lugnt under skyttets gång. Att behöva få iväg sex pil på fyra minuter är inte svårt, men man har inte tid att ta ned särskilt ofta. På träning brukar jag alltid ta mig tid till att titta i kikaren efter varje pil, men på tävling brukar jag nöja mig med att titta efter pil ett och fem för att spara tid.
En intressant observation efter förstapilarna var att jag ”vann” förstapilen i sex av de tolv sexpilsserierna. Sedan kanske jag inte hade högst summa på förstapilarna av oss tre på samma tavla. Men i tre fall vann jag förstapilen med en tia och i tre fall med en bra nia. Vad visar det då? Det är ingen större skillnad i skjutteknik eller förmåga att skjuta en bra pil mellan mig och de bästa. Skillnaden uppstår under sexpilsseriernas gång. Skillnaden uppstår pga att de bästa bågskyttarna helt enkelt har uthålligare muskelfibrer. Ett annat bevis för detta är att ingen tycks lida av den sjutton minuter långa pausen. Vid förra veckans kvällstävling hade de endast tagit en tre minuter lång paus! Ytterligare ett bevis är att de bästa kan skjuta sina sex pilar på tre minuter i stället för fyra. De behöver inte ens den tiden som finns.
Det sägs ju att det faktiskt går att genom styrketräning öka andelen uthålliga muskelfibrer. Det är säkert sant. Men tänk vad enkelt allt blir, om man bara har detta gratis, helt enkelt. De bästa bågskyttarna fattar inte varför sämre bågskyttar står och skjuter (som i mitt fall i går) 22 pil utanför fyran. Dessa 22 pil gav bara 26 poäng! Vid en jämförelse med de bästa är det som att man bara står och skjuter åtta serier i stället för de tolv som finns. Resten av pilarna kastar man bort för att man inte orkar att skjuta sexpilsserier under de betingelser som gäller på tävling.
Vad skall man då göra? Är det lika bra att bara lägga ned? Är det lika bra att erkänna att man aldrig har en chans mot dessa genetiska turmonster som står och skjuter och skrattar som den enklaste saken i världen? Jag har lika liten chans att slå dem som en som saknar räkneförmåga och mönsterigenkänning har att slå mig i shogi. Det räcker inte att ”träna hårt”, ”kämpa på” eller andra glada tillrop. Det finns ju de som bor på shogi dojo på Internet varje dag. För mig räcker det att gå in en gång i halvåret för att slå dem. Jag spelade ju också shogi på en hög nivå bara kort efter att jag började. Det var liknande i schack. I bågskytte är jag nästan lika bra eller dålig efter sex års träning. Snacka om att det suger! Man bär sina gener som en kvarnsten om halsen.
